Vid hägerns skarpa skri

Länge tvekade jag ifall jag skulle ta mig an den fjärde delen i Sagan om klanen Otori-serien. De första tre böckerna, som jag älskade och slukade med hela mitt jag, var ju så bra! Kan det bli bättre?

*Light spoiler warning*

Den fjärde delen, Vid hägerns skarpa skri utspelar sig 15 år efter den tredje delen, Under lysande måne. Kaede och Takeo är nobla härskare över De tre rikena, freden råder, handeln blomstrar och barnen är välgödda. Tyvärr är inte alla lika nöjda med freden; Takeos egen svåger konspirerar mot honom, och kejsarens general Saga Hideki, tänker med alla medel ta makten över De tre rikena. Till råga på allt är Takeos utomäktenskaplige son Hisao på god väg att ha ihjäl Takeo som den gamla profetian förutsäger.

Första hälften av boken gillar jag något alldeles utmärkt. Den flyter i samma stil som de tidigare delarna i serien och är precis tillräckligt spännande hela tiden. Däremot har man en gnagande känsla när man läser att, eftersom det här är den fjärde och ”avslutande” delen, så kommer allt att gå fel på något sätt. Men man lever på hoppet. Tyvärr infrias ens farhågor och allt går katastrofalt fel. Så fel, att det lämnar ingen oberörd när man läst ut boken. Men egentligen är det bara en upprepning av historien från de tre första delarna i serien. Istället för Otori Shigeru är det Otori Takeo som råkar illa ut. Jag blev förbannad först. Sen tänkte jag att det är så här berättarstilen är i Japan. Författaren Lian Hearn har gjort ett bra jobb i att skapa en autentisk medeltida japansk berättelse utan att själv vara japan. Det var precis så här det skulle sluta. Allt går inte åt helvete heller i boken, dock inte på det vis som man skulle önska och som man är van vid västerländska berättelser.

Man känner verkligen med karaktärerna i boken, man lider med karaktärerna i boken! Den enda jag ställer mig frågande till är Kaede som på slutet handlar alldeles oresonligt trots att hon älskat Takeo i så många år. Men även detta är som det ska vara och det irriterar mig så! Hur kunde berättelsen bli så rätt och så fel på samma gång?

*End of spoiler warning*

Ibland ångrar jag att jag läste fjärde delen. Men nu ger den mig en anledning att läsa den femte delen, Och himlens vida hav, som också är ett preludium till huvudtriologin. Lian Hearn försöker på detta sätt ”sluta cirkeln”, något som är vanligt förekommande i östasiatisk berättarstil. Det gläder mig att det finns en del till att läsa!

Låt mig dela med mig av min favorit Haiku:

”Inget regn faller
Utan att det skänker liv
åt blommor
På bergsluttningen eller i dalen”

Vill man läsa fler spännande böcker om Japan så rekommenderar jag Eric van Lustbaders verk. Haikudikten ovan kommer ur boken Miko (1989, sidan 449), den andra delen i serien om Nicholas Linnear. Första boken heter Ninja, hela serien går som följer:

  • Ninja
  • Miko
  • Vit ninja
  • Kaisho
  • Flytande staden
  • Ett andra skinn (ej bekräftad svensk titel)

Det finns dock en tvekan till Lustbaders Japan-kunskaper, men helt klart spännande och läsvärda böcker har han skrivit!

Lämna en kommentar

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s