Livets tillkortakommanden är våra egna brister

När man börjar gymnasiet och särskilt när man har gått ut gymnasiet inser man verkligen att vuxna har brister. Man kan ha sett skymten av bristerna när man var barn, men man har alltid sett vuxna som ett solit block som kan allt och vet allt. Förhoppningsvis såg man dem så i alla fall. Jag ser bara på min lillebror som är i 11-årsåldern. För honom är jag bäst; bäst i allt, jag kan allt och jag är en säker punkt för honom. Han vågar mycket mer med mig än i vanliga fall. Jag hade aldrig någon sådan figur när jag var liten, dvs. en storebror.

Nu när man klivit in i vuxenlivet har det både känts som en berfrielse och som en besvikelse. Jag kommer aldrig att kunna allt, veta vad som är bäst och vara den illusionen av en vuxen som man hade när man var barn. Man trodde på något sätt att allt ordnar sig ju äldre man blir men så är det inte. Man måste göra saker själv om något ska hända, om man ska kunna ha en värdighet som människa. Det är inte alltid lätt heller, men man ska våga lyssna på andra vuxna även fast de inte är de perfekta människorna som man mindes dem. De har gått en längre bit ner på livets stig. De har andra erfarenheter som man själv inte har, som man kanske är i behov av själv eller vill undvika. Så har det varit i alla generationer genom människans historia, det har inte gått att upptäcka precis allt själv, för snart upptäcker man att för att komma vidare måste man veta något. För att ha viljan att leta vidare efter nya saker i livet kan man inte veta allt heller. På så sätt kommer man ständigt att utvecklas, man lär för livet som det brukar heta. Så därför är det bra att inte alltid veta allt.

Visssa saker mår man också bättre av att inte veta. Vad det kan bestå i skiljer sig från person till person. För att ta ett trivialt exempel så mår en fet person inte bättre av att höra att dennes fetma riskerar att förkorta livet. Vissa människor mår inte bra av att se på våldsamma filmer när de kanske har upplevt äkta våld själva. Som en kvinna på universitetet sa, ”[…]dessa konstnärer är för jobbiga. Se Ingmar Bergman, varenda film kallas för mästerverk men vem vill bli deprimerad av dessa hemska människoöden?”. Det hon menade var kanske att livet kan vara tufft nog som det är, varför inte göra njutbara och roliga filmer istället för att berätta sorgiliga historier? Själv tror jag att när man väl har fått veta en sak som man kanske stör sig på så är det nyttigare att lära sig mer än att för evigt grubbla sig sjuk över något man bara vet lite om. För om man kan ett ämne, då finns det inget rum för tvivel och osäkerhet och det gör att man själv kan hantera ämnet på ett mer distanserat sätt. Tag till exempel en ambulansförare, var dag riskerar han eller hon livet i trafiken för att rädda livet på någon annan stackare. Ambulansföraren kan sitt jobb, vet vad det går ut på, vad han eller hon ska göra för att maximera överlevnaden för alla inblandade. En oinsatt människa skulle förtvivlat kryssa sig fram i trafiken, se än mer förtvivlad ut när patienten ligger för döden på båren och kanske bli helt psykiskt nedbruten när patienten slutligen dör. Hade även patienten varit mer insatt i hur det är att vara ambulansförare så kanske denne hade hållit sig mera lugn vilket är bäst ur räddningssynpunkt och på så sätt maximerat sina egna överlevnadschanser.

Det är okej att ha brister, men det gäller att känna till dem. Vet man detta så kan man också snart se vilka tillgångar man har och hur man gör för att kompensera för sina brister. Det är okej att vara rädd och osäker ibland. I min universitetsklass hade vi en jätteglad, söt och sprallig tjej som ingen kunde ta miste på. Jag säger hade, för hon finns inte med oss idag. Hon begick det största brott man kan göra mot sig själv, hon förlorade hoppet. I samma stund som vi fick veta detta kom all den oro och ångest som finns samlade inom alla människor upp till ytan. Marken blev ostadig för oss alla. Livet fick en ny färg kan man säga, i alla fall för mig som aldrig kunnat minnas att jag mist någon närstående, även fast jag har det.

Jag ångrar att jag inte lärde känna flickan mer än vad jag hann göra. Men så skulle man säkert kunna säga om alla som gick bort för tidigt. Nu har jag lärt mig att livet är för skört och för kort för att slösas på att vara rädd, osäker, ledsen och viljelös. Man måste omfamna livet självt och det kräver en styrka som finns i oss alla men kan vara svår att uppbåda.

Min dröm är att åka till Japan och lära mig språket och kulturen, med ett annat ord, livet i detta östliga land. Jag kommer fortsätta hålla på min dröm och går den i uppfyllelse så har jag andra drömmar i beredskap. Än så länge är vägen dit en väg jag inte gått förut, därför kommer det kännas läskigt, kanske motigt men jag kan se ett mål med att vandra denna väg. Jag tänker leva mitt liv på det sätt jag vill och inget, varken ångest eller dumma människor ska hindra mig från att göra detta. Jag ska alltid vandra frammåt, jag ska alltid leva (tills jag dör).

4 kommentarer

  1. Har du gått och blivit Dr. Phil eller? :)

  2. Ha ha! Nja, Dr. Phil vet jag inte men kanske mer sentimental? :-S

  3. ;_;
    Likt muslimer till Mecka eller malar till ljus strävar mangakärleken till Japan. Kämpa!

  4. Slående metafor! Tack, det ska jag göra!


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s